Irriterande och oförglömlig

Henning Mankells roman Italienska skor är en bok som förbryllar mig. Den hör till det släkte som lämnar mig i ett frågande dis. Jag kan inte ens svara på den enkla frågan om jag tyckte om boken, och jag brukar inte ha särskilt svårt för att ha åsikter.

Det är en bok i vinterns landskap, köldens, isens. Fredrik Wehlin bor ute i skärgården, på en egen ö. Med sig har han en gammal katt och en gammal hund, som båda dör. Döden grinar från varje sida och andas en iskall fläkt i nacken på gubben och läsaren. Han är eremit, med ett rutinmässigt liv. Postbäraren Jansson som kommer ett par gånger i veckan är den enda som stiger i land på hans ö, och den stränga regeln är att Jansson aldrig blir inbjuden till stugan. Livet är händelselöst. Loggboken som gubben för innehåller några rader om aktuella skeenden, och till slut när han är för less på sitt eget händelselösa liv hittar han på saker till sin loggbok.

Stillaståendet bryts och in brakar ett flertal kvinnor. Först i raden och den som öppnar farleden är hans gamla kärlek Harriet som han i tiderna övergav. Hon står med en rollator på isen när han stiger upp ur vaken, där han badar varje dag. Harriet är dödssjuk, cancer i sista skedet. Hon får honom att bege sig ut på en resa och som en följd av den kommer det inramlande många människor i Fredriks liv. Och alla trilskas de, är sura och arga, hämndlystna och giriga. Gubben har svikit dem alla, gjort oförlåtliga saker, men de här kvinnorna är minsann inte heller några änglar. De ljuger och manipulerar de också. Jag blir ohyggligt irriterad på Fredrik och egentligen alla personer i boken. De är otrevliga människor, människor som jag inte skulle orka ha i mitt liv, människor jag inte skulle vilja umgås med, förutom då kanske lotsen. Trots det uppstår en förtrollande stämning som suger fast mig som läsare.

Finns kärleken? Utan undertoner, utan en ironisk distans? Inte i den här romanen. Kanske kärleken och människorna här i sin irriterande skrud just påminner om kärleken i Det Verkliga Livet, om de ofärdiga människorna som omger oss och inte håller sig till det välsorterade livet mellan sidorna i en bok. Kanske boken därför irriterar mig och samtidigt håller mig i ett grepp som jag inte tror att kommer att lossa. Jag har en känsla av att det här kommer att vara en av de böcker jag inte glömmer. För att Mankell ger mig någonting som jag inte vet om jag vill ha, någonting oslipat och inte så vackert, någonting obekvämt, men som kanske just på grund av det känns relevant.

Det som jag njuter av mest under läsningen är beskrivningarna av ön, av vädret, av hela miljön. Vanligen är jag den som raskt bläddrar vidare i en bok om jag märker att här nalkas det miljöskildring. I den här romanen kommer miljöskildringen smygande så att läsaren inte märker den. Långsamt glider man in och bara fastnar i den värld som Mankell skriver in på varje sida. Årstidernas växling och ön, jag förälskar mig i dem. Och bilden av ett liv i ensamhet och enkelhet. Jag förstår gubben, att han inte vill ut därifrån, att han värnar om sin ensamhet. Att hinna uppleva världen när livet har blivit så smått som hos honom.

Påklistrat och irriterande i boken är den torftiga och den i fiktionen alltför flitigt använda psykologiska förklaringen som gubben kommer till insikt om: att han alltid värjt för andras närhet när den blivit för kletig och varm, att han inte vågar vara nära en annan människa. Det här känns ohjälpligen som en kliché jag helst sluppit läsa. Jag känner igen den gamla (ofta manliga) sagan från alltför många filmer och böcker. Den skulle i alla fall inte ha behövt skrivas ut, den kunde ha legat där under som en ström för läsaren att frivilligt hitta, i samband med barndomsskildringen, som också alltför tydligt pekar mot ett psykologiserande klangbotten som jag som läsare inte känner mig lockad till.

(Paula Roselius)

Reservera här.