Zinaida Lindén är en originell och angelägen röst i den finländska litteraturen. Eller världslitteraturen borde jag väl säga, för hon är inte speciellt finländsk. Hon skriver visserligen på svenska, men hon vidgar på ett välgörande sätt det finlandssvenska rummet.

Zinaida föddes i Leningrad år 1963. Hon utexaminerades som fil.mag. från Leningrads universitet år 1986 med svenska och svensk litteratur som huvudämnen. Kärleken förde henne till Finland. Hon är sedan 1995 bosatt i Åbo och har finlandssvensk make och två barn. Åren 1999-2000 bodde hon i Japan. Hon är verksam som filmrecensent, översättare och författare. Hon debuterade som författare på svenska 1996 med novellsamlingen Överstinnan och syntetisatorn.

Romanen I väntan på en jordbävning belönades med Runebergspriset 2004. Det lönar sig att läsa den romanen först. Takakirves - Tokyo är en fristående fortsättning. Jag är tvungen att summera den första romanen:

Författarinnan Iraida Dalin blir bekant med den två meter långa blonda Ivan Demidov på tåget från Moskva till Sankt Petersburg. Eftersom ingen av dem kan sova på tåg fördriver de natten med att Ivan berättar sin livshistoria. Han visar sig vara en föredetting i alla tänkbara bemärkelser: före detta elittyngdlyftare, brandman, äkta make, sumobrottare och sovjetmedborgare. Han bor numera i Japan. Författarinnan blir Ivans levnadstecknare i romanen I väntan på en jordbävning.

Uppföljningsromanen Takakirves - Tokyo är en brevroman som sträcker sig över drygt två år. Ivans första brev är daterat 2 januari 2004 och anslutningsbrevet 6 april 2006. Jag vill gärna tro att brevväxlingen fortsätter den dag som är. Det intressanta med en brevroman är att en växelverkan mellan två stämmor uppstår. I den första romanen är det bara Ivan som kommer till tals.

Ivan är något så sällsynt som en japansk hemmapappa, Iraida är storstadsmänniskan som bor i ett dragit frontmannahus  i småstaden Takakirves.  Båda är främlingar, båda söker efter ett sätt att leva, en väg att finna hemkänsla borta. Iraida besöker ofta sin hemstad, men också där håller hon på att bli en främling. Kanske är det i det ryska språket både hon och Ivan är mest hemma. Men i motsats till Iraida talar Ivan inte ryska med sin dotter, medan Iraidas barn är självklart tvåspråkiga.

Iraida och Ivan förenas av en delad nostalgi över en försvunnen värld, men i många avseenden är de mycket olika. Ivan älskar Japan, men Iraida finner det svårt att älska Finland. Hon revolterar mot alla försök att klistra etiketter på henne. Hon talade flytande svenska innan hon flyttade till Finland, men betyder det att hon måste känna sig som finlandssvensk? Vill hon ens kallas finlandssvensk? Och hur är det med Ivan - kan han överhuvudtaget bli japan?

Zinaida Lindén sätter frågan om identitet under luppen. Hon visar hur nära identiteten är knuten till språk och kultur. Hon blottar ockå självgodheten, navelskåderiet och den emotinella historiesynen som sticker upp både hos finnar och finlandssvenskar. Att vara ryska i Finland innebär att ständigt möta fördomar. 

Zinaida Lindéns text borrar sig djupt in i min egen tankevärd och blottar min tanklöshet. Hennes text är berörande och djupt angelägen. Hon vågar ställa sig själv den smärtsamma frågan VEM ÄR JAG EGENTLIGEN ? 

Det är svårt att som läsare hålla isär den fiktiva Iraida och den verkliga Zinaida, men det är egentligen egalt. Det viktiga är att få en möjlighet att sätta sig in i olika sätt att vara annorlunda och att kanske göra murarna vi bygger omkring oss lite mera genomskinliga, lite lägre, lite mindre avgränsade.

Zinaida Lindéns roman är viktig för oss alla. Den angår både dig och mig. Läs den! Tala om den!  Tack Zinaida, säger Tove!

(Tove Fagerholm)

Reservera här.