Mot ännu en sommar, denna hudlösa och skimrande roman skrevs redan 1963, men den skygga och tillbakadragna Janet Frame kände att den var alltför personlig och privat för att publiceras under hennes livstid. Hon dog i leukemi 2004 och 2010 finns romanen tillgänglig i Rebecca Alsbergs översättning till svenska. Under mer än fyrtio år har manuskriptet sovit sin törnrosasömn och når nu Janet Frames fans som en oväntad gåva. 

Ett utdrag ur en dikt av Charles Brasch går som ett ledmotiv genom hela romanen: “… och från sin vimlande vik / försvinner myrspoven mot ännu en sommar. / Överallt i stillhet och ljus märks uppbrottets / sorlande Skugga; avståndet blickar mot oss; / Och ingen vet var han ska finna vila till natten.

Janet Frames alter ego, romanens huvudperson Grace Cleave upptäcker en natt att hon förvandlats till en fågel. Inga fjädrar, bara förnimmelsen av dun och vingpennor - och så lättnaden att upptäcka sin rätta identitet. Hon kan inte umgås med människor. Alla fina formuleringar dör på hennes läppar och blir halva, hummande försök. Hon har länge känt sig som en ickemänniska, nu vet hon vad hon osynligt och djupast inom sig verkligen är: en flyttfågel: sångare, ärla, gulsparv? albatross, myrspov?

En främmande fågel är hon i ett vintrigt England där sotflagorna lämnar sina fingeravtryck i snön och på huden. Världen förefaller döende. Flyttfågelshjärtat minns ren luft, vajande grönt gräs, en annan flora och en annan stjärnhimmel. Mot södra korsets kontinenter vill hon spänna ut sina vingar.

När hon mot bättre vetande tackar jag till ett besök hos bekanta i norra England finns hennes enda skydd mot vanmakten i minnena från barndomens landskap. Långt senare blir barndomsminnena den berömda självbiografiska romantriologin Till landet är, En ängel vid vårt bord och Sändebud från Spegelsalen. Som läsare känner man sig på förhand bekant med Grace Cleave då man redan tidigare vistats i hennes minneslandskap. Jag tror att det ökar förståelsen och empatin hos läsaren. Hennes ångest och förtvivlan kryper under ens egen hud. Vad kan en flyttfågel annat än väta kudden med tårar?

Janet Frames underbara språk får mig att tänka på Virginia Woolf. Här finns en likhet i de utsökta bilderna men också i den ångestfyllda ömtåligheten. Jag tycker mig känna igen både livsmodet och livsflykten och ordens magiska kraft i en text som är ett hem i hemlösheten.

Mot ännu en sommar är en roman som inte samlat damm på sig genom att så länge vila som manuskript. Den drabbar läsaren här och nu genom sin skönhet och rikedom. Det är vanmakt i full styrka.

(Tove Fagerholm)

Reservera här.

1268306324_img-d41d8cd98f00b204e9800998e