Steve Sem-Sandbergs roman om det judiska gettot i den polska staden Lódz har fått mycket uppmärksamhet som vinnare av Augustpriset 2009. Jag har just tagit mig igenom den 642 sidor tjocka romanen. Läs den! Det är stundom näst intill outhärdlig läsning. Ibland kände jag också en övermättnad - här finns så fruktansvärt mycket fakta och till och med fiktionen bygger på noggran dokumentation. Paradoxalt nog finns det också en innerlighet och en skör skönhet i texten som talar till hjärtat som bara stor litteratur förmår göra.

Sem-Sandberg har lagt ner oerhörd möda på att ta reda på och verifiera fakta. Han har om och om igen vandrat omkring i gettot. Han har läst den 3000 sidor tjocka Gettokrönikan. Han har spårat en lång rad av gettoinvånarnas öde. Jag frågade mig många gånger under läsningen: Hur har han orkat?  Hur har han kunnat nå fram till en så djup insikt? Jag föreställer mig att han genom sitt forskningsarbete kommit gettoinvånarna så nära att han känt att detta är en historia som måste berättas. Detta är ett han skyldig dem som berövats allt. Varje människa har rätt till sin egen historia. Förintelsens ofattbara storskalighet gör att den enskilda människans öde blir ett kollektivt öde. Individen försvinner i massan och förlorar sin mänsklighet. Sem-Sandberg har gjort den lilla människan synlig. Med gripande enkelhet i skildringen låter han individens röst höras i den stumma massan. Vi behöver lyssna till den rösten för att på allvar kunna förstå innebörden av begreppet Förintelsen.

Romanen om gettot är en kollektivroman, men Sem-Sandberg lyfter hela tiden fram enskilda människors liv och förmår ge dessa utfattiga skuggor mänsklig värdighet. Till och med i den djupaste förnedringen vägrar hoppet och livsviljan att dö. Det finns ett ömhetens skimmer som mörker, smuts, hunger och köld inte förmår släcka. Det är en roman om människans bottenlösa ondska men också en mångstämmig berättelse om solidaritet och själuppoffrande medmänsklighet. Den nakna skildringen av ondskans många ansikten är en tung men nödvändig påminnelse om hur mycket ont människan är kapabel till. Det är romankonstens uppdrag att visa människan sådan hon är, utan illusioner.

I centrum för denna kollektivroman, där många månniskoöden flammar upp och slocknar står gettots judeäldste, Chaim Rumkowski. Porträttet av honom är mångfacetterat, svaret på hans livsgåta blir inte heller entydigt. Han ser sig själv som den gode fadern, en välvillig patriark som styr till allas bästa. Han inrättar barnhem för de tusentals föräldralösa och månar om sina barn på alla sätt samtidigt som han hela tiden systematiskt våldför sig på dem. Han har fullständigt uppslukats av illusionen att hans judar är oumbärliga för nazityskland och därför kommer att förskonas.  Inte ens när han övervakar deporteringen av 20 000 sjuka, åldringar och barn under tio år släpper han upp sanningen till sitt medvetande. Han är en ständigt undanglidande gestalt, motbjudande, men på ett märkligt sätt också berörande. Det är som om författaren  borrat sig in i Rumkowskis inre för att söka svaret på frågan hur mycket en människa förmår bedra sig själv och när den stund kommer då det inte finns något annat val än att säga nej.

Till slut töms gettot fullständigt. Alla deporteras utom en liten arbetsstyrka som monterar ner allt som kan transporteras västerut. Sovjettrupperna närmar sig. Kvar finna Adam, som ligger gömd i mörkret i en källare. Han är fullkomligt ensam, gettots alla ljud har förstummats. Men hans mörka källare är befolkad med de döda. Han ser sin syster Lida. Oavvänt betraktar hon sin bror. Tystnaden ekar av röster och han förstår att så måste det vara: När de förvisade och döda är fler än de levande är det de döda som börjar tala istället för de levande. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med levande kvar för att orka bära upp en hel verklighet.

(Tove Fagerholm)

Reservera här.