Lue ja koe - Läs och upplev

Irriterande och oförglömlig

Henning Mankells roman Italienska skor är en bok som förbryllar mig. Den hör till det släkte som lämnar mig i ett frågande dis. Jag kan inte ens svara på den enkla frågan om jag tyckte om boken, och jag brukar inte ha särskilt svårt för att ha åsikter.

Det är en bok i vinterns landskap, köldens, isens. Fredrik Wehlin bor ute i skärgården, på en egen ö. Med sig har han en gammal katt och en gammal hund, som båda dör. Döden grinar från varje sida och andas en iskall fläkt i nacken på gubben och läsaren. Han är eremit, med ett rutinmässigt liv. Postbäraren Jansson som kommer ett par gånger i veckan är den enda som stiger i land på hans ö, och den stränga regeln är att Jansson aldrig blir inbjuden till stugan. Livet är händelselöst. Loggboken som gubben för innehåller några rader om aktuella skeenden, och till slut när han är för less på sitt eget händelselösa liv hittar han på saker till sin loggbok.

Stillaståendet bryts och in brakar ett flertal kvinnor. Först i raden och den som öppnar farleden är hans gamla kärlek Harriet som han i tiderna övergav. Hon står med en rollator på isen när han stiger upp ur vaken, där han badar varje dag. Harriet är dödssjuk, cancer i sista skedet. Hon får honom att bege sig ut på en resa och som en följd av den kommer det inramlande många människor i Fredriks liv. Och alla trilskas de, är sura och arga, hämndlystna och giriga. Gubben har svikit dem alla, gjort oförlåtliga saker, men de här kvinnorna är minsann inte heller några änglar. De ljuger och manipulerar de också. Jag blir ohyggligt irriterad på Fredrik och egentligen alla personer i boken. De är otrevliga människor, människor som jag inte skulle orka ha i mitt liv, människor jag inte skulle vilja umgås med, förutom då kanske lotsen. Trots det uppstår en förtrollande stämning som suger fast mig som läsare.

Finns kärleken? Utan undertoner, utan en ironisk distans? Inte i den här romanen. Kanske kärleken och människorna här i sin irriterande skrud just påminner om kärleken i Det Verkliga Livet, om de ofärdiga människorna som omger oss och inte håller sig till det välsorterade livet mellan sidorna i en bok. Kanske boken därför irriterar mig och samtidigt håller mig i ett grepp som jag inte tror att kommer att lossa. Jag har en känsla av att det här kommer att vara en av de böcker jag inte glömmer. För att Mankell ger mig någonting som jag inte vet om jag vill ha, någonting oslipat och inte så vackert, någonting obekvämt, men som kanske just på grund av det känns relevant.

Det som jag njuter av mest under läsningen är beskrivningarna av ön, av vädret, av hela miljön. Vanligen är jag den som raskt bläddrar vidare i en bok om jag märker att här nalkas det miljöskildring. I den här romanen kommer miljöskildringen smygande så att läsaren inte märker den. Långsamt glider man in och bara fastnar i den värld som Mankell skriver in på varje sida. Årstidernas växling och ön, jag förälskar mig i dem. Och bilden av ett liv i ensamhet och enkelhet. Jag förstår gubben, att han inte vill ut därifrån, att han värnar om sin ensamhet. Att hinna uppleva världen när livet har blivit så smått som hos honom.

Påklistrat och irriterande i boken är den torftiga och den i fiktionen alltför flitigt använda psykologiska förklaringen som gubben kommer till insikt om: att han alltid värjt för andras närhet när den blivit för kletig och varm, att han inte vågar vara nära en annan människa. Det här känns ohjälpligen som en kliché jag helst sluppit läsa. Jag känner igen den gamla (ofta manliga) sagan från alltför många filmer och böcker. Den skulle i alla fall inte ha behövt skrivas ut, den kunde ha legat där under som en ström för läsaren att frivilligt hitta, i samband med barndomsskildringen, som också alltför tydligt pekar mot ett psykologiserande klangbotten som jag som läsare inte känner mig lockad till.

(Paula Roselius)

Reservera här.

Klassiskt, men ändå inte

Granny Dan är den bästa boken av Danielle Steel jag någonsin läst. Och det är inte få jag har läst heller. Var i ett skede – man kan väl säga – beroende av dem. Såg jag någon bok av henne jag inte läst måste jag bara läsa den. Och Granny Dan har jag läst flere gånger, utan att förälskelsen skulle släppa.

Boken handlar om, vem annan än, farmor Dan, som just gått bort. Hennes dotterdotter hittar gamla brev och får veta om ett helt liv farmor Dan inte berättat mycket om. Och detta liv sen! Den ryska kungliga ballerinan, med usla levnadsförhållanden som får sin prins till slut. Det är klassiskt Danielle Steel, men ändå inte. Granny Dan är så mycket mer än bara det.

Men jag skall inte förstöra läsupplevelsen med att babbla på om vad den handlar om – i varje fall inte alltför mycket. Istället vill jag påpeka att Steels språk är suveränt. Det är lätt att läsa, även på engelska. Det är som att simma i en stilla sjö, varken vågor eller motgångar. Man fastnar inte någonstans och störs inte av något.

Granny Dan flyter alltså framåt, sakta och stilla. Det är lite som Aura å i Åbo, själva vattnet flyter sakta, men det är så grumligt att man inte ser vad som finns under ytan. Det att språket är stillsamt och sakta betyder inte heller i Granny Dan att innehållet är det. Innehållet rent av springer framåt, ibland joggande ibland för full fart. Men språket, ack det språket!

En sak jag skulle vela fråga Danielle Steel är varför hennes alla böcker är så likadana. Det går i stilen: kvinna är glad, kvinna blir olycklig, kvinna finner lycka igen (oftast i formen av en man). Visst, det är inte bara Steels böcker som följer detta mönster, de flesta kärleksromaner tycks göra det. Det är väl en orsak till att jag slutat läsa dem, har man läst en cirka femtio stycken har man läst dem alla. Så känns det i varje fall för mig. Så att Steels böcker följer detta mönster kan bero på själva genren, mer än på att hon själv skulle välja att skriva så.

Även om Granny Dan också följer detta mönster är boken ändå så mycket bättre. Det beror inte på språket, det är likadant som i andra av Steels böcker. Att boken är så annorlunda beror helt enkelt på innehållet. Det är liksom mera charm, mera glans och mera tragedi. Dessutom handlar det ju om en ballerina, vilket inte är så vanligt.

Danielle Steel har nog här gjort sitt mästerverk, i varje fall om man frågar mig. Numera läser jag ju inte värst mycket kärleksromaner, det finns så mycket annat jag också vill läsa. Men Granny Dan fortsätter att leva kvar i minnet, som den bästa kärleksroman jag någonsin läst. Jag rekommenderar boken varmt för alla vänner av Danielle Steel och kärleksromanen.

(Linda Åkerlund)

Reservera här.

Keski-ikäisyys ja –luokkaisuus. Tunkkainen ja seisova arki, tikkuinen perhe-elämä, josta täytyy ponnistaa seuraavaan tylsään päivään toimistossa ja pesutuvassa. Mikään muu ei katkaise päivien ja vuosien virtaa paitsi satunnaiset syrjähypyt ja riitely puolison kanssa.

Amerikkalaisen keskiluokkaisen perheen ahdistus ja tyhjyys näyttää kiehtovan elokuvan ohjannutta Sam Mendesiä, jonka ohjaustöihin kuuluu myös vuonna 1999 valmistunut American Beauty. Keiton ainekset ovat periaatteessa jälleen samat: päähenkilöt tukehtuvat lähiöönsä samalla, kun ihmettelevät, miksi ja kuka päättää, että ihmisen on luovuttava unelmistaan perhe-elämän myötä. Wheelerin perheen vaimo April on muinaisen näyttelijänuransa starttiviivalle jässähtänyt kotirouva, mies Frank painii tuntihotellissa ruokatunnilla nuoren naispuolisen työkaverin kanssa ja yrittää parhaansa mukaan tainnuttaa kaukokaipuunsa. Näistä aineksista rakentuu vuoden 1955 amerikkalaiseen keskiluokan kulisseihin sijoittuva, Richard Yatesin jo vuonna 1961 kirjoittamaan kirjaan perustuva traaginen tarina. Kun pariskunta alkaa kyseenalaistamaan keskiluokkaista elämänmuotoa ja suunnittelemaan unelmansa toteutusta (jonka tarttumapinta vaikuttaa alun alkaenkin epärealistiselta), lähtee tarina kulkemaan vääjäämättömästi kohti katastrofia. Raivon ja keskinäisen  vihanpidon patoutuessa ja hetkittäin purkautuessa ja haaveiden törmätessä reaalimaailmaan tapahtuu lopulta jotain peruuttamatonta.

Kate Winsletin ja Leonardo DiCaprion lisäksi loistavaa roolityötä tekee Michael Shannon, jonka tulkitsema psyykkisesti järkkynyt naapuri päästelee suustaan sensuroimattomia tulkintoja pariskunnasta ja heidän elämästään. Vaikka elokuva ajallisesti sijoittuu amerikkalaisen unelman keskiöön 1950-luvulle, voi kysyä, ovatko päähenkilöt lopultakaan niinkään aikakautensa ja sen vaatimusten kuin oman persoonallisuutensa vankeja.

(Maaret T.)

Voit varata elokuvan joko dvd- tai blu-ray -versiona.

Amerikanska, perfektionistiska psykon

 Bret Easton Ellis American Psycho är fantastisk! Den som gillar hemskheter och psykologiska thrillers gillar nog också den här. Huvudpersonen är äcklig, men charmig, han kan utföra en massa fanskap utan att blinka och har en tendens att vara mallig.

 American Psycho får dig att rysa av fantastiskhet. Allt är fantastiskt och noga utfört, nästan i förväg kalkylerat. Dock är nog huvudpersonen ibland väldigt spontan, men han ger sällan något åt slumpen. De perfektionistiska tendenserna i boken är en av de grejer som gör den så bra.

En annan grej som gör boken bra är själva språket. Att språket flyter i en roman är väldigt viktigt. Om språket inte flyter blir boken svår och tröttsam att läsa. Dock kan språket flyta för en medan det inte gör det för en annan. Vi har alla så olika smak och hjärnor. Men tur är väl det.

 American Psycho är helt enkelt ett måste för dem som gillar psykologiska thrillers. Eller bara allmänt tycker om att läsa om våld, såsom jag. Det är något konstigt med det, att läsa om misär och våldsamheter. Man blir fast i det, man njuter av det. Och detta betyder inte att man själv är en massmördare. Eller terrorist. Ondska och våld fascinerar mig. Jag försöker förstå varför det finns, vem som kom på det och varför vi låter det fortsätta.

Boken är rå, den är otroligt fräck. Den är helt enkelt en av mina favoritböcker – och inte utan att vara värd det. Det är inte alltför lätt att bli en av mina favoritböcker, speciellt inte inom denna genre, om ens inom någon. Jag är ganska kräsen av mig.

 Bret Easton Ellis kan nog sin sak. Han vet hur man skall få läsaren att fastna, så totalt att man inte kommer loss ens då boken är slut. Man vill fortsätta läsa, veta vad som händer sen. Läsa den om och om igen. Tyvärr har jag själv läst American Psycho bara en gång, men jag hoppas på att läsa den minst en gång till i framtiden.

(Linda Åkerlund)

Aion lähettää Peter Franzénille sähköpostiviestin, jonka keskeinen sisältö on: lopeta heti näytteleminen, palaa Suomeen ja keskity kirjoittamiseen. Ehkä en kuitenkaan rohkene olla niin avoimen suorapuheinen. Ohessa luonnos lähetettäväksi (ja vapaasti kommentoitavaksi):

Hyvä Peter,

minua on vaikea miellyttää. En lue juuri koskaan mieskirjailijoiden teoksia, suhtaudun skeptisesti (jollen peräti ilkeästi) siihen, jos taiteenalan ihmiset levittäytyvät eri ilmaisualoille ja rasitun tavattomasti murrekieltä hyödyntävästä kirjallisuudesta. Koska vähemmän ennakkoluuloiset asiakkaat ryhtyivät varaamaan kirjaasi sankoin joukoin, liityin asenteellisuuksineni jonon hännille. Ja sitten: luin kirjasi päivässä.

Kirjoitat juurevaa, sujuvaa tekstiä ja kuljetat tarinaasi pikkupojan havainnointien ja kokemusten kautta. Lopputuloksena on kertomus pienestä miehestä, jonka elämää kuvataan lempeästi ja runollisesti yksittäisten tapahtumien valossa - kaikkein upeinta on, miten kertojanäkökulma on koko ajan tämän pikkupojan kokemusmaailma. Olet kirjoittanut hienon kirjan. Kiitos, ja kaikkea hyvää kesääsi toivottaen,

Maaret T.

Hiljaiseloa. Saan luettua vain hömppää ja sitäkin vaivoin. Onneksi sentään tartun edes ruotsalaiseen viihdekirjallisuuteen, mistä seuraa, että taas kerran alan käydä päänsisäistä Suomi-Ruotsi -maaottelua. Kysyn vain, että jos niillä on kerran jo Inger Frimansson, Anna Jansson ja Karin Alvtegen dekkaripuolella, niin millä oikeudella niillä pitää chick lit -osastollakin pyyhkiä paremmin kuin meillä?

Ingemarssonin kirja kertoo menestyskirjailija Stella Fribergistä ja vesivahingosta ja siitä, miten pieni läikkä kylpyhuoneen lattialla myllertää tämän koko elämän perustuksineen, mikä lukijan mielestä on omahyväiselle ja itseriittoiselle best seller -kirjailijalle ihan oikein; jos joku hengailee julkimokomistuksen kanssa, asuu älyttömän kokoisessa kämpässä Östermalmilla ja pukeutuu Pradaan, sietää semmoisen saadakin välillä jotain vastatuulta naamaansa viilentämään. Sitten löytyykin miesystävä sängystä vieraan henkilön kanssa eikä uusi kirjakaan oikein etene. Kaikesta kuonasta selviämiseksi tarvitaan tietysti mies, joka hänkin edustaa väärää yhteiskuntaluokkaa, tyylitajua ja tulotasoa. Joko arvaat lopun?

Stellasta on kuitenkin helppo pitää, puhumatta Ingemarssonin kyvystä kuoria päähenkilöstään monisärmäinen ja sympaattinenkin hahmo; kirjan kertoja näyttää erilaisten anekdoottien avulla Stellan persoonan koko kirjon. Tietyllä tapaa juonta ja varsinkin loppuratkaisua vaivaa jonkinasteinen epäuskottavuus, mutta eikö tämän genren kirjoja muka aina. Jos et anna sen häiritä, varaa kirja itsellesi tästä.

(Maaret T.)

tämä .

Meillä Kirkkonummella kirjaa on jo 17 kappaletta ja lisää on tilattu kahdeksan. Eipä niitä juuri hyllyssä näe ja nyt tuli taas uusi suma varauksia (jonon hännille pääset tästä). Vapise, Tatun ja Patun oudot aakkoset (61 kpl), asemasi on uhattuna.

(Maaret T.)

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är titeln på Linda Olssons succédebut. Med förväntan och förtjusning kastade jag mig över hennes följande roman Sonat till Miriam. Jag blev inte besviken!

Romanen är uppbyggd som en sonat med ett musikaliskt tema varierat i olika tonarter. Tystnaden och förtigandets följder går som en kvardröjande melodislinga genom hela romanen. Följfriktigt inleds romanen med en dikt som heter En lektion i tystnad. Livet kan vara så ömtåligt att till och med fjärilens vingslag stör tystnaden. Sorg, saknad, smärta och stor kärlek bestämmer tonarterna. Det finns ett jag och ett du men det är långt till en dialog mellan de två. Dialogen är länge ordlös Till slut blir det ändå ett samtal. Och då står all tid i världen till förfogande.

Linda Olsson följer många trådar, en löper till Nya Zeeland, en annan ringlar sig ut till en ö i Stockholms skärgård. Själva nystanet och tystnadens källa befinner sig i Krakow.

Oändligt ömsint och varsamt är personporträtten tecknade. Som läsare blir man djupt fäst vid dem alla. Röster från det förflutna tränger fram, långsamt återfår världen sina färger och en musik som förlöser och helar växer fram med tystnaden som klangbotten.

Jag vill egentligen inte beskriva den här underbara romanen, läsaren måste själv få fångas av den alldeles speciella stämningen av vemod och förtvivlan, hängivenhet och mildhet.  Språket är musikaliskt, stringent och utan effektsökeri. Linda Olsson är född i Stockholm, men sedan 1990-talet bosatt på Nya Zeeland. Hon skriver på engelska, men kanske hon ändå tänker på svenska, språket känns så osökt svenskt i Manni Kösslers översättning.

Linda Olson visar hur viktiga rötterna är för varje människa. Utan rötter och familjehistoria är man också främling för sig själv. Hon visar också hur starkt de outtalade orden, den förtegna sanningen, hemsöker oss. Unna dig att lyssna till hur Sonat till Mirjam börjar tona inom dig när du läser romanen!

(Tove Fagerholm)

  Reservera här.

Mot ännu en sommar, denna hudlösa och skimrande roman skrevs redan 1963, men den skygga och tillbakadragna Janet Frame kände att den var alltför personlig och privat för att publiceras under hennes livstid. Hon dog i leukemi 2004 och 2010 finns romanen tillgänglig i Rebecca Alsbergs översättning till svenska. Under mer än fyrtio år har manuskriptet sovit sin törnrosasömn och når nu Janet Frames fans som en oväntad gåva. 

Ett utdrag ur en dikt av Charles Brasch går som ett ledmotiv genom hela romanen: “… och från sin vimlande vik / försvinner myrspoven mot ännu en sommar. / Överallt i stillhet och ljus märks uppbrottets / sorlande Skugga; avståndet blickar mot oss; / Och ingen vet var han ska finna vila till natten.

Janet Frames alter ego, romanens huvudperson Grace Cleave upptäcker en natt att hon förvandlats till en fågel. Inga fjädrar, bara förnimmelsen av dun och vingpennor - och så lättnaden att upptäcka sin rätta identitet. Hon kan inte umgås med människor. Alla fina formuleringar dör på hennes läppar och blir halva, hummande försök. Hon har länge känt sig som en ickemänniska, nu vet hon vad hon osynligt och djupast inom sig verkligen är: en flyttfågel: sångare, ärla, gulsparv? albatross, myrspov?

En främmande fågel är hon i ett vintrigt England där sotflagorna lämnar sina fingeravtryck i snön och på huden. Världen förefaller döende. Flyttfågelshjärtat minns ren luft, vajande grönt gräs, en annan flora och en annan stjärnhimmel. Mot södra korsets kontinenter vill hon spänna ut sina vingar.

När hon mot bättre vetande tackar jag till ett besök hos bekanta i norra England finns hennes enda skydd mot vanmakten i minnena från barndomens landskap. Långt senare blir barndomsminnena den berömda självbiografiska romantriologin Till landet är, En ängel vid vårt bord och Sändebud från Spegelsalen. Som läsare känner man sig på förhand bekant med Grace Cleave då man redan tidigare vistats i hennes minneslandskap. Jag tror att det ökar förståelsen och empatin hos läsaren. Hennes ångest och förtvivlan kryper under ens egen hud. Vad kan en flyttfågel annat än väta kudden med tårar?

Janet Frames underbara språk får mig att tänka på Virginia Woolf. Här finns en likhet i de utsökta bilderna men också i den ångestfyllda ömtåligheten. Jag tycker mig känna igen både livsmodet och livsflykten och ordens magiska kraft i en text som är ett hem i hemlösheten.

Mot ännu en sommar är en roman som inte samlat damm på sig genom att så länge vila som manuskript. Den drabbar läsaren här och nu genom sin skönhet och rikedom. Det är vanmakt i full styrka.

(Tove Fagerholm)

Reservera här.

  "Here's Johnny!"

Ensin mainoslause: Kirkkonummen kirjastoon on hankittu blu-ray -elokuvia. Sitten informatiivinen osio: katsomista varten tarvitset joko blu-ray -soittimen tai PS3-pelikonsolin (jonka hankkimalla pääset toisaalta myös pelaamaan monia upeita konsolipelejämme).

Sitten itse asiaan. Kaikkihan tämän elokuvan tietävät. Syytä ainakin olisi. Itse katsoin sen ensimmäistä kertaa 13-vuotiaana puolisalaa sillä seurauksella, että nukuin vanhempien välissä seuraavan yön (tätä ei kovin laajasti tehnyt mieli tunnustaa silloin eikä nytkään, mutta menkööt). Sen jälkeen olen katsonut tämän Stanley Kubrickin vuonna 1980 ohjaaman kauhuelokuvan varmaan vähintään seitsemän, kahdeksan kertaa ja joka kerta jaksan häkeltyä sen tuoreudesta ja upeasta kuvauksesta. Enpä siis pitkään miettinyt, kun bongasin leffan kirjastoon vastikään tilattujen blu-ray -elokuvien joukosta; terävästi päättelin elokuvan visuaalisuuden pääsevän vasta nyt täydessä loistossa oikeuksiinsa.

Ensin katsoin jääkiekon 6-1 -välieränöyryytyksen ja sitten Hohdon. Tunnelmat kulkivat samaa kaavaa: ensin pelotti, sitten hirvitti ja lopuksi jo huvitti, kun Jack Nicholson mätki vessanoveen kirveellä kuin jenkkipelaajat kiekkoa Suomen maaliin. Nicholson tulkitsee päähenkilön mielen hajoamisen lakipisteineen jopa vieraannuttavasti. Silti parasta ja vangitsevinta ovat edelleen elokuvassa ne tehokeinot, joilla kauhua ja piinaa kasvatetaan. Eristäytyminen, kerronnan liikkuminen eri aikatasoilla sekä pahuuden ja mielenhäiriön vähittäinen lisääntyminen tekevät tästä katselukokemuksesta äärimmäistä horroria, puhumattakaan painajaismaisista kuvista, joissa veri syöksyy hotellin hisseistä. Ja: blu-ray -formaatin ansioista Coloradon jylhät maisemat eivät koskaan ole näyttäneet televisiosta katsottuna näin vaikuttavilta.

Lopuksi vielä maininnan- (joskaan ei mainonnan-)omaisesti vinkkinä siitä, mitä muuta mielenkiintoista meiltä blu-ray -hyllystä löytyy. (Tästä  näet kaikki hankitut blu-ray -elokuvat.) Lajityyppiin viehtyneenä kutsun luultavimmin Sweeney Toddin meille seuraavaksi iltakahville.

(Maaret T.)